EmmaAndersson

Som barn var detta paradis helt magiskt, en perfekt plats för ett barn att växa upp på. Ingen vidare trafikhets, förutom när det kom en enstaka bil som inte kändes igen, fast det var det nog vi som hetsa istället för bilarna men m tanke på att vägen liksom tar slut vid vårt hus så fick nog de lite småpanik också. Det roligaste som hänt i trafikväg det va när en fullastad buss m pensionärer kom uppvällande på vår ladugårdsplan det var en syn för folket haha. de lyckades tillslut få runt bussen och åka här ifrån. men som sagt barnens paradis, inga trafikstörningar, inga jobbiga grannar, närmsta granne är en halv kilometer och täckt av skog inte direkt kika fönster granne. Min bästa granne det var min ko Stjärna som gick och betade i hagen runt om huset varje sommar. Min gran var min bästa vän bortsett från när brorsan och syrran band fast mig och min kusin i stammen. Här kan man springa barfota om somrarna och det enda som oroar ens trampdynor är koskiten, men man vande sig ganska snabbt vid det också. på vintrarna åkte man pulka på berget mitt emot gula huset, där de perfekta svans kota  skadorna inträffade. Men upp igen och ner igen det var lika roligt varje gång, tårar existerade inte. vintrarna var sådär lagom. våren tillbringades i bäcken framförallt när vi var på väg hem från skolan, det var så roligt att leka på förbjudna ställen och vi skulle absolut gå raka vägen hem det var iaf så vi sa. Men bäcken lockade och det var alltid roligt attt leta stenar och bygga båtar osv. Slänten bakom huset täcktes m vitsippor och snödroppar som alltid tävlade vi om största buketen. på hösten krattade vi lövhögar stora lövhögar sen fick brorsan eller pappa slänga mig och syrran i högen. En underbar känsla.  När ingen orkade fick man hoppa själv. Paradiset jag aldrig kommer sluta älska. 

Men just idag är jag arg, jag är mest arg på vädret. Hur mycket ska det egentligen snöa? det är tillräckligt nu. Men ändå fortsätter det. Tog mig inte till skolan idag och det är ett tecken på att jag bor i världens ände, det är varje fall så det känns. Jag hoppas verkligen att vädergudarna är med mig imorgon, för då måste jag ta mig t skolan, den viktigaste skoldagen i mitt liv. Utslagstävling för vidare tävling i Australien och jag SKA bara dit alltså.....så snälla himmel öppna dig inte mer nu....

Håll tummarna för mig imorgon snälla.....

©EMS